Att ha bil i Sverige har blivit en lyx. Det är i alla fall vad politikerna verkar tycka. Genom ständiga skattehöjningar på bensin och diesel, dyrare besiktningar och skyhöga fordonsskatter gör staten allt de kan för att pressa undan bilen.
Förklaringen vi alltid får höra är att vi måste “rädda klimatet”. Vi ska tvingas ställa bilen och åka buss, eller köpa en svindyr elbil.
Men det finns ett stort, svart hål i den logiken: Sverige är inte Stockholm.
En politik för innerstaden
Bor du i en storstad med tunnelbana, spårvagn och hyrcyklar i varje gathörn, då är det enkelt att vara utan bil. Då kan du med gott samvete moralisera över dem som fortfarande kör bensinbilar.
Men hur ser verkligheten ut för resten av landet? För sjuksköterskan i Småland som börjar sitt pass klockan sex på morgonen och har tre mil till sjukhuset? Eller för familjen i Norrland som måste skjutsa barnen till ishallen flera mil bort?
Där går inga bussar. Där fungerar ingen tunnelbana. För miljontals svenskar är bilen inget lyxåk för söndagsutflykter. Den är en livlina. Den är förutsättningen för att vardagen, jobbet och samhället överhuvudtaget ska fungera.
Elbilshyckleriet
Samtidigt som staten straffbeskattar dem som måste köra gamla dieselbilar, öser man bidrag över dem som har råd att köpa nya dyra elbilar. Vilka är det som köper dessa bilar? Jo, oftast höginkomsttagare i städerna.
Skattepengar tas från den stressade byggarbetaren på landsbygden och ges som rabatt till chefen i stan. Det är en omvänd Robin Hood-politik som döljs bakom fagra ord om miljöansvar.
Och när kylan biter och elen är som allra dyrast – eller när elnätet inte räcker till – då står vi där. En nation som gjort sig totalt beroende av el, men stängt ner sin egen kärnkraft.
Det är dags för politikerna att inse att Sverige är ett stort, glesbefolkat land. Bilen är nödvändig. Att bestraffa vanligt folk för att de måste ta sig till jobbet bygger inget hållbart samhälle. Det skapar bara ilska och djupa klyftor.