Få saker är så starkt förknippade med det goda, trygga Sverige som det lokala folkbiblioteket.
Förr i tiden var biblioteket samhällets lugna oas. Det var en fredad zon dit alla, oavsett bakgrund, kunde gå. Man gick dit för att låna böcker, läsa dagstidningen eller sitta i tystnad och studera. Respekten för platsen och för de andra besökarna var självklar.
Men idag känner många inte igen sig. Vad har egentligen hänt med våra bibliotek?
Otryggheten flyttar in
Rapporterna från hela landet är skrämmande läsning. Allt fler bibliotek har förvandlats till stökiga fritidsgårdar. Det gapas, skriks och spelas musik ur mobiltelefoner.
Bibliotekarierna, som utbildat sig för att förmedla litteratur och kunskap, tvingas nu agera socialarbetare och polis. De möts av glåpord och ibland direkta hot. På många orter har kommunen tvingats anlita väktare bara för att hålla entrén säker.
Detta drabbar de allra mest sårbara. Äldre personer, som hela sitt liv sett fram emot den dagliga promenaden till lässalen, vågar inte längre gå dit. Skolbarn som behöver lugn och ro för att göra sina läxor hittar ingenstans att sitta.
Ett svek mot det gemensamma
Hur hamnade vi här? Mycket beror på att samhällets syn på gränser har suddats ut. Politikerna har blundat för de växande sociala problemen och låtit dem rinna rakt in i våra gemensamma rum. Samtidigt har man från ledningshåll ofta tonat ner kraven på ordning. Att kräva tystnad anses plötsligt “gammalmodigt”.
Men att ställa krav är att bry sig. Om vi inte kan upprätthålla grundläggande lag och ordning på ett vanligt bibliotek, hur ska vi då kunna försvara resten av samhället?
Biblioteken byggdes en gång i tiden för att ge svenska folket bildning. Det var en väg framåt. Nu håller vi på att tappa den vägen. Det är dags att vi tar tillbaka våra bibliotek. Vi måste våga kräva respekt, tystnad och trygghet i våra offentliga rum. Det är det minsta medborgarna kan begära.