Ett land utan historia är ett land utan rötter. Våra traditioner, våra gamla sagor och vår historia är kittet som håller oss samman. Det är det som gör Sverige till Sverige.
Men idag pågår ett märkligt arbete bakom stängda dörrar på våra myndigheter och museer. Det finns en växande grupp byråkrater och chefer som verkar skämmas för den svenska historien. Och nu vill de “rätta till” den.
Varningsskyltar och raderade minnen
Vi ser det överallt. Klassiska svenska barnböcker rensas på ord som plötsligt anses opassande. Svenska traditioner som Lucia och skolavslutningar ska ständigt ändras för att inte “exkludera” någon.
På våra museer packas gamla historiska föremål ner i källarna. Om de får vara kvar sätts det upp långa, förmanande texter bredvid dem. Texter som ska tala om för oss besökare hur fel och förtryckande Sverige var förr i tiden.
Man plockar ner statyer och döper om gator. Allt i ett ängsligt försök att passa in i den senaste politiska mallen.
Vem äger sanningen?
Detta handlar inte om att vi ska blunda för mörka delar av historien. Alla länder har gjort fel. Men den nya trenden handlar inte om utbildning. Den handlar om skam.
När en liten grupp tjänstemän bestämmer sig för att städa i vår historia, då raderar de också en del av vår gemensamma identitet. Det skapar rotlöshet.
För vanligt folk är svensk historia och kultur inget att skämmas för. Tvärtom. Det är en källa till gemenskap och trygghet i en snabbt föränderlig värld. Vi ska kunna fira våra högtider, läsa våra klassiska böcker och titta på våra historiska minnesmärken utan att bli skrivna på näsan av en politiskt korrekt elit.
Vår historia tillhör oss alla. Den ska inte redigeras bort av byråkrater med rödpennan i högsta hugg.