Juni för med sig varmare dagar, men också en smärtsam påminnelse om klimatförändringarnas påtagliga verklighet med extremväder och larm om ekologiska tröskelvärden. I Sverige talas det med stolthet om den “gröna industriella revolutionen”, med fossilfritt stål och batterifabriker i norr. Men under ytan av denna optimistiska berättelse om teknologisk frälsning döljer sig en maktkamp om resurser, risker och vem som i slutändan ska betala för omställningen.
Att privatisera vinsten och socialisera risken
Klimatkrisen kräver en fundamental ombyggnad av samhällets infrastruktur. I den rådande ekonomiska modellen förlitar sig staten kraftigt på det privata näringslivet för att driva denna förändring. Lockbetet är enorma statliga subventioner, skattelättnader och kreditgarantier. Det är alltså medborgarnas skattepengar som går in och tar de stora initiala riskerna för att bygga upp den gröna industrin.
Men när fabrikerna väl står klara och vinsterna ska skördas, tillfaller de privata aktieägare. Vi ser här en klassisk ekonomisk mekanism: riskerna socialiseras genom statliga ingripanden, medan vinsterna förblir privatiserade. Detta asymmetriska förhållande ifrågasätts sällan i euforin över nya “gröna” arbetstillfällen.
Den resurskrävande omställningen
Ett annat strukturellt problem med den gröna kapitalismen är dess inbyggda tillväxtimperativ. Lösningarna bygger i mångt och mycket på att ersätta en typ av extraktion med en annan. Det krävs enorma mängder mineraler, sällsynta jordartsmetaller och framför allt energi (el) för att upprätthålla samma nivå av produktion och konsumtion, fast med “gröna” förtecken.
När vindkraftsparker och nya gruvor planeras i svensk natur ställs ekonomiska intressen mot lokal miljöpåverkan och biologisk mångfald. Samer i norra Sverige vittnar om hur den gröna omställningen blir en ny form av kolonialism, där deras renbetesmarker offras för att den urbana konsumtionen ska kunna fortsätta växa oavbrutet. Man ifrågasätter sällan volymen av vad som produceras, bara hur det produceras.
Klimatpolitikens sociala slagsida
Samtidigt som storföretagen subventioneras, läggs en oproportionerligt stor del av kostnaden för utsläppsminskningar på den enskilde medborgaren genom konsumtionsskatter, drivmedelspriser och elräkningar. Detta slår oerhört snett. Det är hushållen i glesbygden med gamla bilar och små ekonomiska marginaler som känner av omställningens piska, medan den välbärgade stadsbon smärtfritt kan köpa sig fri via subventionerade elbilar och solceller.
Detta skapar ett folkligt motstånd mot klimatpolitiken, inte för att människor förnekar klimatkrisen, utan för att den ekonomiska fördelningen av omställningens kostnader upplevs som, och är, djupt orättvis.
Slutsats: En ohållbar lösning
Att förlita sig på att marknadskrafterna ensamma, drivna av vinstintresse, ska rädda oss ur en ekologisk kris som marknaden själv skapat, är en farlig illusion. Så länge klimatomställningen sker inom ramarna för ett system som prioriterar kortsiktig avkastning och evig tillväxt framför ekologiska gränser och social rättvisa, kommer den att vara otillräcklig. En verklig lösning kräver att vi granskar ägandet och makten över naturresurserna, och bygger en omställning där bördan bärs av de som historiskt tjänat mest på utsläppen.