När almanackan slår om till juni slås också det årliga larmet om den svenska sjukvården. Sjukhusens sommarscheman går inte ihop, vårdplatser stängs ner, operationer ställs in och personalen går på knäna för att täcka upp luckorna. Berättelsen upprepas varje år med sådan precision att “vårdkrisen på sommaren” har normaliserats. Men det vi bevittnar är ingen tillfällig väderlek; det är det yttersta symptomet på en offentlig sektor som under lång tid utsatts för strukturell underfinansiering och ideologiskt drivna marknadsexperiment.
Svältdiet och New Public Management
Det är lätt att skylla personalbristen på sjuksköterskor som “inte vill jobba”, men verkligheten handlar om arbetsvillkor som gjorts outhärdliga. Under flera decennier har den offentliga vården styrts enligt principer från näringslivet, känd som New Public Management (NPM). Vård har reducerats till mätbara “produkter”, pinnen i statistiken har blivit viktigare än patientens sammanhängande hälsa, och kortsiktig ekonomisk effektivitet har trumfat professionens yrkesetik.
För att finansiera skattesänkningar har de offentliga budgetarna successivt urholkats ur ett reellt perspektiv. Regionerna tvingas till ständiga “effektiviseringskrav”, vilket i klarspråk betyder nedskärningar. När marginalerna hyvlas bort finns det ingen luft i systemet. Resultatet är en vårdapparat som fungerar hyggligt under optimala förhållanden, men som krackelerar så fort den ordinarie personalen behöver sin lagstadgade sommarsemester.
Privatiseringarnas pris
Samtidigt som akutmottagningarna går på knäna och personalen flyr den tunga slutenvården, växer den privata vårdsektorn. Men det är en tillväxt som bygger på att plocka russinen ur kakan. Lönsamma, planerade ingrepp på relativt friska patienter utförs av privata aktörer, ofta med skattepengar som finansiering, medan den tunga, kroniska och akuta vården dumpas på det underfinansierade allmänna.
Denna dränering av både kapital och kompetens från det offentliga systemet skapar ett A- och ett B-lag. De med privata sjukvårdsförsäkringar, ofta betalda via arbetsgivaren, får snabb tillgång till specialister, medan den genomsnittlige medborgaren hänvisas till de stängda vårdavdelningarnas väntelistor. Vården fördelas inte längre efter behov, utan efter köpkraft och anställningsvillkor.
Konsekvenserna för samhällskontraktet
När det grundläggande skyddsnätet sviktar, skadas tilliten till samhället i grunden. Sjukvårdspersonalens larm om patientsäkerhet under sommarmånaderna är ett rop på hjälp från ett system som pressats bortom sin bristningsgräns. De som får betala priset är de mest sköra – de äldre, de multisjuka och de som saknar ekonomiska resurser att köpa sig förbi köerna.
Slutsats: En ohållbar resursfördelning
Sommarens vårdkris är en ideologisk skapelse. Det finns inte en absolut brist på sjuksköterskor i Sverige; det finns en brist på sjuksköterskor som orkar och vill arbeta under de villkor som erbjuds inom regionernas slutenvård. För att rädda välfärden krävs mer än tillfälliga krismiljarder. Det krävs ett uppgörande med det marknadstänkande som genomsyrar vården och ett erkännande av att samhällets mest basala infrastruktur måste få kosta. Vårdens syfte måste återigen bli människors hälsa, inte ekonomiska nyckeltal och privata vinster.